2002 och psykiskt sjuk.

16 år sedan psykiskt sjuk.

Det som följer är en berättelse om mig, en tid i mitt liv fyllt med mörker och demoner.

För tio år sedan skulle jag aldrig valt att dela med mig av min sjukdom. På grund av skammen som jag tyckte den burit med sig och känslan av misslyckande som person och framför allt att jag sårat mina närmaste..

Så att skriva detta idag känner jag att inte är mer än rätt, då fram för allt unga som lider av psykisk ohälsa säkerligen känner samma skam och otillräcklighet som jag gjorde.
Jag minns dagen som igår, jag satt på altanen och läste ett par tidningar, en cykel tidning vill jag minnas och dagens Falu Kurir. Det var kanonväder ute – varmt och solen sken. Klockan var omkring 11 på förmiddagen. Mamma kom ut och med viss nervositet i rösten frågade hon om det inte var dags nu, dags att jag pratade med någon? Prata med någon? tänkte jag? Vad ska jag prata om? Men någonstans förstod jag såklart vad jag skulle prata.
”Gör det då”, svarade jag. och aldrig har jag sett min mor varit så snabb någon gång. Det samtalet var till psykiatrin i Vansbro, och det resulterade i en tid redan dagen efter.
Förmiddagen därpå så satt jag tillsammans med min mor och far i väntrummet på mottagningen i Vansbro, nervös, illamående, trött, frusen och obekväm. För vad gjorde jag där? Jag är ju inte psykiskt sjuk. Jag har ju bara lite problem med maten och träningen.
”Hej, mitt namn är Lena, välkommen Jonatan”. Min första timme med en psykolog, tillsammans med min föräldrar, handlade om vem jag var och varför jag var där. Inga konstigheter då tyckte jag. Var det allt? Va? Svaret på den frågan skulle komma redan nästa gång jag satt ner i fåtöljen hos psykologen, redan 2 dagar efter. Och de följande träffarna skedde utan föräldrarnas närvaro. Vi grävde djupare och djupare in i mitt huvud för var gång, och varje gång slutade det med att jag satt där gråtandes och hade svårt att andas av all ångest. Jag kommer tillbaka till behandlingen senare.
Varför hamnade jag här? Jag är ju kille till att börja med. Killar får inte den här typen av problem.
Svaret på just den frågan har jag sökt i ungefär 15 år, utan att hitta.
Mellan psykologbesöken det första året var det ett krig som utkämpades på många plan. Mellan mig själv och djävulen som satt på min vänstra axel (det är så jag personifierar sjukdomen), mellan mig och mina föräldrar, mellan mig och maten, mellan mig och spegeln.

Det slog slint, big time, men när kan jag inte svara på. Min spegelbild och min uppfattning om mig själv var orealistisk, skev och inte överensstämmande med verkligheten alls. Jag avskydde det jag såg, och föraktade den jag var.

Vaknade på nätterna dränkt i min egen svett och nästan skrek, förutom att jag inte kunde skrika då ångesten tryckte i mitt bröst så jag inte fick luft, gråtandes på nätterna för att jag inte orkade mera, ville inte mera; orkade inte varken psykiskt eller fysiskt. För hur skulle man kunna orka något genom att äta 200-400 kcal om dagen? Det jag i efterhand känner mest ånger för och skuld för än i dag, var att jag sårande min familj under tiden som sjuk, ljugandes och manipulerandes tog jag mig igenom varje måltid med ursäkterna, ”jag äter sen, jag åt i skolan, jag tycker inte om”. Och vid flertalet tillfällen tog jag maten med mig upp på övervåningen och lämnade sedan en tom tallrik. Som att mor skulle gå på att jag ätit upp bara för att jag suttit själv? va? löjligt, jag spolade ju såklart ner allt i toaletten. Haha, där vann jag i alla fall, skrattade djävulen på axeln. Den där djävulen ja, likt en följeslagare som hela tiden ska rätta mig i vad som var rätt och vad som var fel, ta om för mig vad jag ska och inte ska göra. Den kritiserade mig hela tiden, jag dög inte, jag var äcklig, ingen ville väl ta i mig ens med tång. Det fanns tillfällen då jag till och med talade, eller skrek rakt ut till honom att han skulle försvinna. Och varje gång jag inte åt, tackade nej, lyckades träna något så fick jag en klapp på axeln av honom. För det enda han ville var att svälta mig ihjäl.

Jag kände mig som en outsider, en pest som kom gåendes, då vänner började dra sig undan, slutade höra av sig, nervösa släktingar som knappt vågade prata med mig. Och jag fattade inte vid den tiden varför. Då kan ni dra ÅT HELVETE var det jag kunde komma på. Jag hade ju inte gjort er något. ELLER?
Detta gjorde bara att jag sjönk in mer och mer i mig själv och ångesten bara växte tätt intill känslan av att jag inte var den jag ville eller borde. Och vad allt färre vet om är att jag vid flertalet tillfällen kände ett sådant mörker att jag tänkte avsluta allt. Jag skakar på fingrarna och blir illamående när jag skriver detta, för att får en sådan ångestfylld känsla och känner ett sådant förakt mot den jag var då. LÖGNAREN OCH MÄSTERMANIPULATÖREN.

Mellan måltiderna och mellan skoldagarna tränade jag såklart, dock när ingen såg, för att det hade jag fått strikta restriktioner mot av båda läkare; psykolog och föräldrar att inte göra. Det handlade om att jag gick i trappor, gjorde tusen miljarder sit-ups framför tv:n, armhävningar. Det var till och med så illa att jag tuggade sockerfritt (såklart) tuggummi för att nog brände det nog någon extra kalori. Hur överlevde jag då? för någon energi måste man ju ha. Svaret vet jag inte då jag inte är tillräckligt kunnig i det ämnet, men nog så kunnig att jag förstår att kroppen går på sparlåga, vilket i sin tur resulterade i extremt dåligt blodtryck, frusenhet och jag fick till och med en behåring likt den små nyfödda barn kan få, och gravida kvinnor, lanugohår heter det vill jag minnas, för att upprätthålla kroppsvärmen. Och de få kilokalorier jag lyckades peta i mig i form av någon frukt, soppa eller torra knäckebröd räckte tydligen för att mer eller mindre få mig att vakna dagen efter igen utan att hjärtat stannat eller något annat som kunnat ge upp av alla organ.

Åter till behandlingen.

Veckor gick, månader gick, och med de gick jag ner mer och mer i vikt. Jag var nu uppe i 2 besök per vecka hos psykologen, var av ett alltid startade med vägning och provtagning av blodvärden. Våren eller kanske till och med sommaren därefter var läget så kritiskt så jag blev skickad till BUP; barn- och ungdomspsykiatrin i Falun. Dit åkte vi 1 gång varannan vecka medan jag gick kvar i Vansbro enligt tidigare plan. Där fick jag tids nog träffa en dietist som kom på den brillianta iden att ge mig näringsdryck och det kan ju tyckas som ett klokt förslag för att jag skulle få i mig näring, men det man inte säger till en person som är sjuk är hur nyckrt kcal EN dryck innehåller. Det blev ju såklart inget av det för min del.

Även här vägdes jag varje gång, och jag var lika nervös varje gång när jag stod där i strumplästen med vågen framför tårna. Vad skulle den visa idag? För någon våg hade vi inte hemma numera av förklarliga skäl. Samtidigt som jag önskade att jag gått ner så önskade jag samtidigt att jag skulle gått upp, och endast av den anledning att jag visste vad en ständig viktnedgång skulle innebära; en inläggning på avdelningen.

Men jag lyckades trots en rakt nedåtgående kurva ljuga mig ur situationen varje gång, men orden att ”jag lovar, jag lovar, jag lovar”. Sen förstår jag väl idag att ingen egentligen trodde på ett ord jag sa trots att jag var den störste manipulatören och lögnaren inom en 50 mils radie. Och varje gång hade jag en plan för hur jag skulle ta mig vidare utan att bli tvångsinlagd.

Strax innan julen. Ett ultimatum ställs.

Det har nu gått 1,5 år sedan jag satt i väntrummet på mottagningen i Vansbro, och jag har ett möte på BUP igen, jag tror det är 22:e december, en måndag, och jag ställer mig på vågen åter igen innan jag skall in till psykologen, den visar 56 kilogram…………. FEMTIOSEX KILOGRAM på 191 cm. Blodprov, sänka och puls togs.
Vilopulsen visade chockerande 27 slag per minut. Nu fick jag ett ultimatum, kurvan skall vända tills vi ses efter jul, för det är bara tack vare eller på grund av att det är jul som du får åka med dina föräldrar hem igen, ”vi har ett rum reserverat åt dig nu.” Strax efter jul satt jag min familjen i vardagsrummet, och jag satt framför kaminen som jag alltid gjorde för att inte frysa ihjäl. Och jag kommer ihåg än i dag vad jag sa, ordagrant: ”Nu räcker det, jag vill inte det här mer. Från och med imorgon då skall jag vända på det här”.

Jag vände på det. Månader gick, veckor, dagar och timmar räknades. Det var kämpigt, dagarna kantades av gråt och förtvivlan och åter flera självmordstankar, så det blev ingen spikrak resa från den dagen men jag hade fan bestämt mig. Jag hade mål uppsatta, små små delmål, belöningar som skulle motivera mig. För jag var skyldig min familj det, mig själv, djävulen skulle besegras och begravas.

Dock tror jag att man alltid kommer leva med rester av att varit sjuk på det viset, även om man såklart är fullt frisk. Men det är ack så viktigt att inte känna det jag och många med mig säkerligen känner, och det är just skam. För det finns inget att skämmas över. Det värsta för mina nära var att inte förstå, och hur skall dom kunna förstå när man inte pratat om det?

SÅ PRATA, DELA MER ER OM NI MÅR DÅLIGT OCH SKÄMS INTE.

Och jag kommer aldrig ta åt mig den fulla äran för det över huvud taget. För utan min familj, mina psykologer och mina absolut närmaste så hade jag inte levt idag.

– jag heter jonatan och jag har haft anorexi.